Turn and face the whatever.

Jag gillar David Bowie. Av alla artister jag någonsin älskat, så är det Bowie jag kommer tillbaka till oftast. Härom veckan hamnade jag återigen i en Bowieperiod där det är det enda jag lyssnar till, vilket bör vara c:a en månad om året sammanlagt. Favoritlåten skiftar naturligtvis, men oavsett vad, är alltid Changes topp tre på listan. Jag älskar Changes, hur den sammanfattar hans karriär på ett lysande sätt, blandningen mellan boogiepiano i introt, den smäktande balladen i versen samt refrängen med sitt perfect-piece-of-3 minute-pop stigma. I onsdags när jag stekte ägg och sjöng med i just denna låten, slog det mig. Vad fan är det jag sjunger egentligen? Så jag googlade. Det slutade med att jag följde en evighetslång debatt om huruvida man sjunger ”Turn and face the strain” eller om det var ”Turn and face the strange” i refrängen. (Det smärtar att erkänna att jag själv sjungit ”Time amaze the strange” i alla år. Men det lämnar vi därhän.)

Båda är rätt. Inte enligt logiken om betraktarens öga och all sån skit. Nej båda är rätt för Blåvitt. Om att vi skall vända oss mot det främmande och oprövade. Testa nya grepp, nya tankegångar, göra något jävligt annorlunda. Men vi måste även se sanningen i vitögat, inse hur illa det är och hur hårt vi måste jobba. Med rak rygg och utan att flacka med blicken.

2011 är hittills i år säsongen som inte finns, så osannolik är den. Vi såg ett Blåvitt springa ut på Råsunda inför ett hånfullt Norra Stå och äga matchen, skapa flest målchanser. Skjuta i ribban, se motståndarmålisen göra idioträddningar samt givetvis släppa in ett skitmål som avgör hela skiten. När Elmar sköt i ribban, blev jag varken förbannad eller exalterad, så klart den går ribba ut. När Sella nickar i stolpen garvade jag bara. Det syntes i Elmars ögon, samma känsla jag bar i mitt bröst. Det är en sån dag idag igen. Vi har sett några stycken nu. Landskrona, Odense, Elfsborg, Örebro, Häcken, Helsingborg, AIK. Matcher där vi varit någonstans mellan lika bra till betydligt bättre än våra motståndare. Men ändå förlorat. Jag fattar det inte. Det går inte att träna sig till att skjuta stolpe in i stället för stolpe ut. Det är den sortens marginaler som jämnar ut sig sägs det. För sannolikheten att vi ska fortsätta förlora matcherna trots att vi är minst lika bra/bättre än våra motståndare måste ju vara minimal. Eller för att parafrasera Tage Danielsson:

”Sen är det också det att om det som hände mot Örebro verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände mot Örebro och Häcken hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte mot Örebro, Häcken, Helsingborg eller AIK. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.”

Än så länge har jag inte hört någon bra teori varför det osannolika händer gång på gång. Varför just vi har en sån satans oflyt med marginalerna, vare sig det är målvakter som gör sitt livs bästa match eller domare som gör sitt livs sämsta (en spark i nyllet är väl straff vare sig man siktade på bollen eller ej?). Nej det enda vi kan göra är att försöka göra allt för att förstora dom där marginalerna vi tycks ha sådan förbannad otur med. Och då finns ett par tendenser som jag noterat.

Med (den nyligen offentligt utsedda hackkycklingen) Jacob Johansson på defensivt mittfält har Blåvitt i år släppt in noll spelmål och bara ett enda mål totalt. Att Blåvitt behöver en städgumma som krymper ytor, bromsar kontringar och vinner närkamper tio meter framför vår backlinje står klart. Och enda alternativet till Jacob i dagsläget är väl Ragnar. Men han behövs på annat håll.

Markus Sandberg är verkligen inte i form. I synnerhet verkar självförtroendet på defensiva fasta situationer vara kört i botten. Han skall dock stå kvar och jobba på sina svårigheter, då alternativen inte är fullgoda. Men fram tills nästa transferfönster öppnar, kan det vara en bra idé att ta markering i eget straffområde samt framför allt, GE FAN I ATT SKÄNKA BORT alla dessa fasta situationer helt i onödan.

En sista tendens är i det offensiva spelet. Vi är värdelösa på att låsa fast spelet på offensiv planhalva. Det är inte bara Hyséns fel, det är även de bollar han får att jobba med samt den sortens spel han instrueras till att göra. När Tobbe först tog plats på topp i Blåvitt var det som en av två forwards i ett 4-4-2 system. Han agerade då som en annan sorts forward än vi vant oss vid på sistone. Många och långa diagonallöpningar ut mot kanterna, vända upp och gå på avslut utanför, instick eller inlägg. De gånger vi tar längre uppspel mot forwards är det sett över 90 minuter betydligt bättre att göra det ut mot kanterna. I bästa fall vinner man boll och kommer till avslut eller inlägg. I sämsta fall blir det inkast högt upp på offensiv planhalva. Ett riskfritt och effektivt sätt att flytta upp laget och trycka ner motståndarna. Det funkade utmärkt för AIK igår mot någon av Bangurorna samt utmärkt för HIF med Gerndt som adress. Och det blir jävligt jobbigt för motståndarna i längden när det finns en sådan plan B. En gång i tiden var jag den främsta förespråkaren av övergång till 4-5-1 av främst defensiva skäl, men även för att det passade vår trupp bäst. Av samma skäl vill jag nu återgå till 4-4-2. Vi kommer inte tappa boll på lika farliga ställen och flera av våra bästa spelare, passar bättre i 4-4-2. Som det är nu, så försummas Söder, Bärkroth mfl fullständigt.

Det känns som om 95% av alla änglar på vår jord, kräver Jonas Olssons avgång idag. Jag är inte så säker. Att slänga in en ny tränare, som inte känner laget och som eventuellt inte ens tränat ett allsvenskt lag förut. Visst, det kan väl funka, men nu? I Blåvitt våren 2011? Nej, det ger mig instinktiva panikångestattacker. Enda alternativet utifrån som skulle kunna palla trycket som föreligger just nu är väl Lagerbäck. Men han har så lågt förtroendekapital bland sportjournalister och folk i stugorna att den sortens tryck han måste palla blir så sjukt mycket större och då vet jag inte om han har vad som krävs. Mitt förslag är att ha kvar nuvarande tränartrojka spetsat med Roger Gustafsson i en managerroll. Låt Don Roger, ta det fulla ansvaret för taktik, frågor från media, laguttagning etc och låt nuvarande team fokusera på detaljer och scouting av motståndarna. Lite som Gais gjorde härom året när dom anställde Benny Lennartsson som mentor åt Axén. Ibland kan det behövas en varm och trygg mental snuttefilt att dra över sig när det blåser snålt. Och ingen kan bättre än Roger hur man agerar under press och vara bäst när det gäller.

”I still don’t know what I was waiting for
And my time was running wild
A million dead-end streets
Every time I thought I’d got it made
It seemed the taste was not so sweet
So I turned myself to face me
But I’ve never caught a glimpse
Of how the others must see the faker
I’m much too fast to take that test

Ch-ch-ch-ch-Changes
-Turn and face the whatever.”
Fuck off
//A lad insane.

2 reaktion på “Turn and face the whatever.

  1. Gött med ledig helg va? Annars hade ni suttit nu vid fikarummet och höra en massa återupprepade kvällstidningsanalyser, innan engångvartannatår-besökaren lägger sig till med en viktig min och säger:

    ”Sanningen är ju att spelarna inte är bättre än så här.”

  2. Passande att det är långfredag i alla fall. Är det på annandagen vi återuppstår eller pingst eller kristi himmelfärd? Analogierna blir lite bättre om man är normallmänbildad, men ni fattar vad jag menar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *